"- Vi har hittat en liten pojke, började han, uppe i Linde skog. Inte så långt från tjärnen. Han har varit död i några timmar. Och jag tycker det är tungt att behöva säga det, men han motsvarar din beskrivning av Jonas August.
- Nej, sa hon och skakade på huvudet. Nej.
- Vi tror att det är så.
Hon fortsatte att skaka på huvudet, hon liknade ett trotsigt barn som inte får sin vilja fram." s.39, kap 7.
Skarre och Sejer har precis kommit hem till Elfrid Løwe som är Jonas August mamma, dem möter henne i trappan och efter en liten stund kommer de in till henne. Hon förstår antagligen redan när de kommer vad det handlar om, att de har hittat hennes son. Under citatet märker man att hennes reaktion på händelsen är precis som om hon hamnar i chock, även fast hon visste och säkerligen var beredd på att hennes son var död så blir det ändå mycket känsligare när någon bekräftar att han är hittad och död.
Jag tror själv att jag hade reagerat likadant i en sådan händelse. Hon har förlorat sitt ända barn som hon var ensamstående till. Allting ändras på en sekund, hennes hopp om att han ska hittas levande försvinner, hennes hopp om att det en dag ska bli desamma försvinner. Hela hennes vardag ändras, hela hennes liv förändras från att ha en son som hon måste ta hand om, till att hon bara en vecka senare måste gå till hans grav och ta hand om den istället.
Men jag tror att det var bättre att Skarre och Sejer kom till platsen istället för prästen, för då hade hon förstått direkt. Sen är den inte 100% att det är Jonas August som är hittad, utan hon ska bekräfta det i morgon bitti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.